Skakad kyckling...

... gick och tänkte på en rolig sak på väg till jobb. Trelleborg är en stad med ett enormt fågelliv i, och utanför, Stadsparken. Den lilla sträcka man tillryggalägger mellan bussen och jobbet garanterar ett möte med minst en fågel. Oftast är det antingen 1) påfåglar med ungar, 2) kalkoner med ungar eller 3) tuppar, höns och kycklingar.
Alltid lika roligt att promenera där på morgonen, staden är fullt av kacklanden, kuckeliku och kvitter att man tror man befinner sig i ett dårhus.

Men, det var inte riktigt det jag skulle skriva om. På väg ner till jobb i dag, sådär ett par meter från bussen, träffade jag familjen tupp: pappa tupp, mamma höna och kyckling. Kycklingen gick där och pep och kvittrade och pickade i jorden. När jag hörde detta pipande ljud så fick jag helt plötsligt en oerhörd längtan efter att plocka upp denna kyckling och skaka den.

Varifrån denna smått perversa skakningslängtan kom ifrån kunde jag inte, för allt smör i Småland, förstå och det tog mig en liten stund innan det slog mig. Framkommen vid Bengtssons Herrmode kom jag på att för ett par år sedan fick jag en söt påskpresent av pappa. En gosedjurskyckling som pep exakt likadant... OM man skakade den!!!

En liten oskyldig leksak gjorde alltså att jag i morse fick en lust att plocka upp en livs levande kyckling och skaka den för att se om den pep (vilket den alltså gjorde redan, utan min skakishjälp). Summan: håll mig borta från pipande kycklingar, annars kommer det att tillkomma ett nytt syndrom: "the shaken chicken syndrome". Hehe.

Jaja, lunchrasten över. 

Vi hörs!